Det här är min dagbok, mitt sätt att komma ut med dessa två sjukdomar, som man tydligen inte får prata högt om, och komma i kontakt med andra i samma situation.

Under hela min tonår har det varit ett rent helvete.. och nej inte sådär vanligt-tonårs-helvete. Ena stunden var där aldrig några problem, jag kände mig stark och som om ingen kunde vinna över mig. Mina föräldrar var glada för att jag var så uppåt, vännerna tyckte dock jag var jobbig, då jag hela tiden ville umgås och umgås.

Plötsligt rasade jag ner i ett stort svart hål! Ett hål som kändes omöjligt att ta sig ur. Jag grät, jag fick ångest, jag orkade ingenting, blev fullkomligt orkerslös. Tog till självmordsförsök när jag var riktigt trött på allt - Nu vill jag bara dö. Jag klarade inte av sociala kontakter längre, omgivningen skrämde slag på mig - och jag skrämde väl slag på dom.

Så många gånger jag fick höra "Du är så jävla elak, ber mig dra åt helvete, sen är det som om du inte fattat att du gjort det och vill vara vän igen?!".. Ja sån var jag.

Detta hände om och om igen under flera år. Sedan la det sig faktiskt, depressioner kom men inte så grovt, jag hade väl någon uppåt period men inte så grovt det heller. Inget min pojkvän först märkte!

Det hade gått ett år sedan sist, när jag gick kraftigt upp igen! Blev som en helt annan person och min pojkvän tyckte att jisses vad överaktiv du är nu! Inget han tyckte var direkt dåligt,mer än att det var svårt att säga godnatt.:]

Under dessa perioder sover jag alltså inte.

Sen kom det där svarta hålet igen, den här gången värre än någonsin!

Panikångesten drog igång, jag blev riktigt hemsk och slängde alla möbler runt mig bokstavligen. Tog mitt nattduksbord och slängde in den i väggen och skrek, skrek, skrek. Drog mig själv i håret så tussar kom i händerna, grät som aldrig förr, rev sönder mina byxor och rev upp armarna. Skrev till min kompis att nu ska jag dö!!

Detta slutade med att jag fick ställa in min praktik, först var det veckovis men sedan insåg mina lärare att det inte skulle bli mer praktik för min del på resten av läsåret. Jag var så deprimerad, orkerslös och ville inte göra ett skit, så jag gick inte ens varje dag i skolan. Minst en-två dagar i veckan var jag hemma. Ångesten kom på morgonen när jag vaknade - Neeej jag vill inte dit!

Jag går Handelsprogrammet, och vi har en butik i skolan. Den var min värsta fiende.. Blev bokstavligen tvingad att stå där, av oförstående lärare! Människorna skrämde slag på mig, jag slarvade vid kassan, höll på att skrika och springa därifrån. Lämna mig ifred!

Under den här perioden så hamnade jag på Psykiatrin. Där fick jag efter många tester och långa samtal diagonsen Bipolär Sjukdom typ 2. Detta var för snart 5 månader sedan. Sedan dess har jag gått på Lamotrigin som sakta trappades upp, nu är jag uppe på max - 200 mg. Under dessa fem månaderna har jag börjat med Citalopram, trappat ner den, slutat med den, börjat med Voxra istället, slutat med den. Vilket jag gjorde alldeles nyligen.

Det enda som är skillnad, och det är inget bra, är att växlingarna är snabbare men fortfarande väldigt grova! När jag skriver detta är jag mycket bräcklig psykisk, och längtan till sommarlovet är stor! Hur länge skulle jag klara av skolan om inte detta break?

Jag har fått smällar på smällar av oförstående lärare. Hur mycket än försöker förklara så går det inte in. Senaste händelsen är att min teraput på Psykiatrin ska komma till min skola förhoppningsvis nu innan sommarlovet, och samla alla mina lärare, för att prata om hur det är att vara Bipolär rent allmänt, och hur det är för Mig, vad man borde undvika och inte undvika osv.

Just nu är det mycket problem med klasskompisar som upptäckt hur dom triggar igång min ilska, men där jag tyvärr får skiten själv av min lärare. Hur överlever man?

Mitt i allt detta hade jag ständiga problem med magsmärtor, menstrationen osv. Jag fick ett missfall i v 12 för några år sedan, och sedan ett i v 7 ungefär, för två år sedan. Kortfattat efter fyra år hittade en specialicerad gynekolog inom Endometrios mitt fel! Jag hade Endometrios, och inte den lättaste heller. Hormonbehandling sattes in direkt! Den gick jag på i 6 månader, sedan tyckte vi att nu börjar det ju bli bättre. Så vi skulle testa och se om endast p-piller kunde hålla sjukdomen i schack. Men icke. Efter någon månad slog det till igen!

Började återigen med samma behandling. Hade inflammationer i äggstockarna, myom, cystor, vätska osv!

Den här gången fungerade inte den behandlingen. Så den avslutades och min gynekolog sa att jag skulle låta en blödning sättas igång sedan på sjätte dagen skulle jag börja med den helt nya behandlingen. Inom 2-3 dagar skulle blödningen komma sa han.

Den kom inte, men tänkte att det kommer kanske ta tid, har ju ändå inte haft mens på länge! Men nej, den dök aldrig upp. Tillslut fick jag veta att min slemhinna i livmodern är alldeles för tunn, därmed utebliven menstration. Vi bestämde oss för att dra igång med behandlingen Visanne ändå. Så nu är det den jag går på och fortfarande hoppas jag på en blödning, som jag vet inte kommer.

Jag hoppas jag en dag kan få bli mamma! Det är de jag strävar efter nu!!

Men just nu ser det inte så ljust ut...

Det här är min historia och nu har jag ju skrivit Massor!

Hihi.

:)